publicerad: 2021  
skalle skallen skallar
skall·en
substantiv
skall`e
1 del av huvudets skelett som om­sluter hjärnan
skallfraktur; dödskalle
en spricka i skallen
○ äv. om huvud i dess helhet, ofta med ton­vikt på hårdhet etc.
han slog honom i skallen med en batong; hon fick skallen krossad vid olyckan
○ äv. med ton­vikt på (av­saknad av) fantasi, intellektuell förmåga och dylikt var­dagligt
dum i skallen; tom i skallen; kan du inte få in det i din tjocka skalle?; han kunde inte få in i sin skalle att hon hade över­givit honom; han har bara flickor i skallen
○ äv. var­dagligt i vissa ut­tryck person
det blir 50 kronor per skalle
○ äv. om person med tanke på någon (oönskad) egenskap var­dagligt i vissa sammansättn.
dumskalle; fårskalle; klantskalle; tjockskalle; tjurskalle
dansk skalle hård stöt med huvudetden miss­tänkte ut­delade en dansk skalle som knäckte polis­mannens näs­ben
få på skallen var­dagligtfå stryk eller ovetthan var en bråk­stake i skolan och fick ofta på skallen
belagt sedan 1294 (som tillnamn; (testamente upprättat av Bengt Bossons tjänare Jakob (Svenskt Diplomatarium))) fornsvenska skalle 'skalle; huvud­skål'; trol. av samma urspr. som skal; idiomet dansk skalle (1868) trol. efter da. (dansk) skalle; jfr äv. da. københavnsk skalle med samma betydelse
2 ut­vidgad (övre) del av en spik el. skruv, bult m.m.
JFR huvud 2
bultskalle
en försänkt skalle; en skruv med kullrig skalle
belagt sedan 1895