publicerad: 2021  
gripa grep gripit gripen gripna, presens griper
verb
gri`pa
1 ta ett fast och stadigt tag med handen
SE grepp 1 JFR fatta 1, greppa, ta 1
griporgan
någon griper någon/något (i/med något)
någon griper någon (i något)
någon griper någon (med något)
någon griper något (i något)
någon griper något (med något)
någon griper efter/om någon/något
någon griper efter någon
någon griper efter något
någon griper om någon
någon griper om något
han grep hårt om hennes hand­led
○ äv. i fråga om liknande rörelse med redskap eller dylikt
griparm; gripklo; griptång; polygrip
hon grep den heta kastrullen med en tång
○ äv. bildligt
gripas av panik; gripa ögon­blicket i flykten
○ spec. väcka stark sinnes­rörelse hos
prästens tal grep de församlade djupt
gripa något ur luften se luft
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska gripa; gemensamt germanskt ord; nära besläktat med grep, 1grepe, grepp 1; jfr ur­sprung till begripa
2 beröva (någon) friheten för att ev. senare åtala personen i fråga
JFR anhålla 2, arrestera, 1häkta 1
någon griper någon
de miss­tänkta rånarna har nu gripits
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen
gripagripande
gripa in, gripa omkring sig, gripa sig an