publicerad: 2021
iväg
eller
i väg
adverb
[ivä´g] 
●
(i riktning) bort från en plats som framgår av sammanhanget; med tonvikt på avlägsnandet; ofta med angivande av rörelsens mål el. syfte
JFR
2av 3
ge sig iväg hemifrån; ge dig iväg!; det bar iväg i full fart; han sprang iväg till affären; hon cyklade iväg för att handla
○
ibland äv. i fråga om befintlighet
borta
han är iväg på ett uppdrag
belagt sedan 1506 (brev från Svante Nilsson Sture (Handlingar rörande Skandinaviens Historia));
fornsvenska i vägh
