publicerad: 2021  
1kalla kallade kallat
verb
kall`a
1 ge som beteckning åt någon el. något
SYN. benämna JFR heta 1
någon kallar någon/något någon/något/adj
någon kallar någon adj
någon kallar någon någon
någon kallar någon något
någon kallar något adj
någon kallar något någon
någon kallar något något
någon kallar någon/något för någon/något
någon kallar någon för någon
någon kallar någon för något
någon kallar något för någon
någon kallar något för något
han heter Kristian men han kallas för Krille; hon gillar inte att man kallar henne konservativ; kritikerna kallade stycket mysterie­spel; sträckan Borås–Jönköping, tidigare även kallad dödens väg
○ spec. ge som namn åt
uppkalla
de kallade sin dotter Erika; rörelsen kallar sig Företagaraktionen
○ spec. äv. i ett ut­tryck som an­vänds vid introduktion av en beteckning
de har möjlighet att få ett så kallat ideellt skade­stånd; han drömmer om en så kallad mono­rail genom den svenska fjäll­världen
○ ibland ironiskt
hon an­vände flera gånger ut­trycket "den så kallade befrielse­rörelsen"
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska kalla; gemensamt germanskt ord (ut­om gotiska) av om­diskuterat urspr.
2 upp­mana (någon) att komma särsk. i mer formella el. hög­tidliga samman­hang
SE kallelse 1
hemkalla; inkalla
någon kallar någon (till någon/något)
någon kallar någon (till någon)
någon kallar någon (till något)
åklagaren tänker kalla ett tio­tal vittnen
○ spec. ropa (till sig)
någon kallar på någon/något
någon kallar på någon
någon kallar på något
kalla på hunden
○ äv. mer el. mindre bildligt, sär­skilt i fråga om högre tjänst eller dylikt delvis historiskt
hon blev kallad till en professur
○ i perfekt particip ibland sär­skilt ut­sedd av Gud el. på grund av goda personliga egenskaper
SE kallelse 2
någon är kallad (att+verb)
han kände sig kallad att ut­breda den rätta läran
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen
kallakallande
kalla ihop, kalla in, kalla samman, kalla upp
2kalla kallan kallor
kall·an
substantiv
kall`a
● en (kruk)växt med vitt hölster­blad kring blom­kolven ofta snitt­blomma, t.ex. på begravnings­kransar
vit kalla
○ äv. om den besläktade vilda kärrväxten missne
vild kalla
○ äv. om när­besläktade el. liknande (kruk)växter vanligen i sammansättn.
kallaväxt; fredskalla; silverkalla
belagt sedan 1879; av lat. call´a med samma betydelse