publicerad: 2021  
orden bestämd form orden, plural ordnar, utrum
ordn·ar
substantiv
[å´rd-]
1 typ av (ofta mer eller mindre hemlig) samman­slutning med ideellt, religiöst eller rent sällskapligt syfte och ofta med strikta regler och ceremonier
ordensbroder; ordensloge; ordenssällskap; frimurarorden; munkorden
grunda en orden; till­höra en orden
belagt sedan 1404 (privilegier för Vadstena kloster utfärdade av kung Erik och drottning Margareta (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska ord(h)en; av lågtyska orden 'munk-, riddar­orden'; till lat. o´rdo 'rad; ordning'; jfr ur­sprung till order, ordinarie, ordinera, ordna
2 officiell värdighet som delas ut som belöning för någon viktig in­sats
JFR dekoration 2, medalj
ordensutnämning; Serafimerorden; Svärdsorden; Vasaorden
till­delas en orden
○ äv. om mot­svarande värdighets­tecken, vanligen i form av ett medalj­liknande före­mål, special­mönstrat band eller dylikt
ordensband; ordensbehängd; ordensstjärna
riks­marskalken bar samtliga sina ordnar och medaljer
belagt sedan 1544
– Jag har sagt nej till åtta­hundra ordnar, fräste den elaka Måns. Ordnar och medaljer är bara bjäfs. – Bjäfs var ordet, sa Bill. – Det ordnar sig, sa Bull. Gösta Knutsson, ur Pelle Svanslös och Maja Gräddnos (1947); i citatet vädrar den elaka katten Måns och hans trogna men förvirrade efter­sägare Bill och Bull sin avund­sjuka mot bl.a. Pelle Svanslös