publicerad: 2021  
klä klädde klätt, presens klär
även
kläda klädde klätt, presens kläder
kläd·er
verb
klä´ el. klä`da
1 ofta med partikelnpå, utan större betydelse­skillnad ta på (någon) kläder vanligen alla kläder som behövs i samman­hanget
klädande; påklädning; klädning
någon klär (på) någon
någon klär någon/något (i/med något)
någon klär någon (i något)
någon klär någon (med något)
någon klär något (i något)
någon klär något (med något)
klä (på) barnen; klä (på) sig på morgonen; klä sig i kostym; hon klär sig ganska strikt
○ äv. förse med klädsel eller hölje el. annan täckande an­ordning
klä en soffa; klä jul­granen
○ äv. bildligt
klä sina tankar i ord
klä skott för någon/något se skott
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska kläþa; jfr ur­sprung till kläde
2 ha ut­seende eller ut­formning som passar någon; särsk. om kläder
något klär någon
den nya kappan klär henne verkligen
○ äv. med konstruktions­växling se bra ut i viss typ av klädsel etc.
någon klär i något
hon klär i rött
○ äv. bildligt passa
den där över­lägsna tonen klär honom inte
belagt sedan 1738
klä av, klä om, klä upp, klä ut