publicerad: 2021  
1platta plattan plattor
platt·an
substantiv
platt`a
● (regel­bundet) före­mål med två parallella begränsnings­ytor på litet av­stånd från var­andra och allt­så med liten höjd el. tjocklek
SE 1platt 1 JFR 1skiva 1
plattläggning; plattsättare; eternitplatta; kakelplatta; mosaikplatta
en platta (med någon/något)
en platta (med någon)
en platta (med något)
sätta plattor i bad­rummet; lägga plattor på terrassen
○ spec. var­dagligt vinyl- eller cd-skiva
göra en platta; släppa en platta; signera en platta
○ spec. äv. kokplatta
sätta kastrullen på plattan
○ spec. äv. surfplatta
hon före­drar att läsa tidningen på plattan
belagt sedan 1716
2platta plattade plattat
verb
platt`a
● vanligen med partikel, sär­skilttill, ut göra plattare
SE 1platt 1
någon/något plattar (till/ut) något
någon plattar (till) något
någon plattar (ut) något
något plattar (till) något
något plattar (ut) något
platta ut degen; platta till gräset
○ äv. bildligt med partikelntill kväsa, (lätt) för­ödmjuka
någon plattar till någon
hon plattade till honom ordentligt med sitt dräpande svar
belagt sedan ca 1745
plattaplattande