publicerad: 2021  
hinder hindret, plural hinder, bestämd plural hindren
hindr·et
substantiv
hin´der
● om­ständighet som försvårar eller omöjlig­gör någon verksamhet eller ut­veckling
JFR 1stopp 1
handelshinder
ett hinder (för någon/något) (mot någon/något)
ett hinder (för någon) (mot någon)
ett hinder (för någon) (mot något)
ett hinder (för något) (mot någon)
ett hinder (för något) (mot något)
byråkratiska hinder; strukturella hinder; fattigdomen var inget hinder för deras lycka; det statsfinansiella läget ut­gjorde inget hinder för reformen; att bygga om arenan mötte inget hinder från kommunal­politikerna
○ äv. konkret före­mål (eller terräng­förhållande) som minskar framkomligheten
ishinder; snöhinder; stridsvagnshinder
○ spec. i vissa sporter om utplacerad an­ordning
hindertagning
han klarade hindret lätt; hästen rev sista hindret
○ spec. hinderlöpning
springa 3 000 meter hinder
lägga hinder i vägen för någon/något mot­arbeta någon/någotåt­gärder har vid­tagits för att förenkla de regler som tidigare lagt hinder i vägen för ett ökat byggande
belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)); fornsvenska hinder; till hindra