publicerad: 2021  
sparka sparkade sparkat
verb
spar`ka
1 ibland med partikel, t.ex.bort ge (någon/något) en hård stöt med foten genom att med kraft svänga benet vanligen bak­åt och sedan fram­åt
SE spark 1
någon/något sparkar (någon/något)
någon sparkar (någon)
någon sparkar (något)
något sparkar (någon)
något sparkar (något)
någon/något sparkar (på någon/något)
någon sparkar (på någon)
någon sparkar (på något)
något sparkar (på någon)
något sparkar (på något)
någon/något sparkar (bort något)
någon sparkar (bort något)
något sparkar (bort något)
ligisterna sparkade (på) den liggande mannen; försvararna lyckades sparka bort bollen; hästen sparkade bak­ut
○ äv. röra ben(en) i luften
babyn låg på rygg och sparkade
○ äv. var­dagligt spela (fot­boll)
gänget sparkade boll varje torsdags­morgon
belagt sedan mitten av 1300-talet (Gotlands-Lagen); fornsvenska sparka; sv. dial. sparka; nära besläktat med spjärna
2 var­dagligt av­skeda (från arbete)
SE spark 3 JFR entlediga
någon sparkar någon (från något)
före­taget sparkade fyra an­ställda; han blev sparkad från jobbet
sparka någon snett upp­åt se sned
belagt sedan ca 1800
sparkasparkande, sparkning
sparka ut