publicerad: 2021  
1bekant neutrum bekant, bestämd form och plural bekanta
be·kant
adjektiv
bekan´t
1 vanligen i vissa ut­tryck som man har kännedom om
JFR bekanta sig
(någon) bekant
det är inte bekant om han är i livet; som bekant ligger Stock­holm vid Mälaren; så­vitt bekant har boken inte ut­kommit än
○ spec. i matematiska samman­hang
en bekant storhet
belagt sedan 1619; av lågtyska bekant med samma betydelse; eg. perfekt particip av bekänna
2 känd av många
JFR känd 1, välbekant
världsbekant
bekant (för något/att+verb)
bekant (för något)
bekant (för att+verb)
bekant (att+verb)
hennes bok är bekant i fackkretsar; hans bekanta yttrande
○ ofta med an­givande av spec. detalj som gör före­teelsen i fråga känd
om­rådet är bekant för sina många bronsålders­fynd
belagt sedan 1708
3 som är närmare känd för någon person som fram­går av samman­hanget; ofta i fråga om kännedom som tar viss tid att förvärva
JFR förtrogen 1, 1van
bekant (med någon/något)
bekant (med någon)
bekant (med något)
han åter­såg de bekanta barndoms­trakterna; hon gjorde sig bekant med sin nya arbets­plats
○ sär­skilt i fråga om förhållande till andra personer
vi är inte närmare bekanta; de blev snabbt bekanta med de flesta av grannarna
belagt sedan 1826
2bekant plural bekanta
be·kant
substantiverat adjektiv
bekan´t
● person som en viss person känner
JFR bekanting, 1vän 1
en bekant (till någon)
en gammal bekant till hans far; vänner och bekanta
○ äv. bildligt
och nu spelar vi en gammal bekant: Koster­valsen
belagt sedan ca 1605; se ur­sprung till 1bekant!!