publicerad: 2021  
vånna vånnade vånnat, presens konjunktiv vånne
vånn·ar
verb
vånn`a
var­dagligt; dialektalt (orka att) bry sig om
vånna något
jag borde städa, men jag vånnar inte just nu
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska vanda, till vander 'nog­räknad; svår'; jfr ur­sprung till vånda