publicerad: 2021  
viga vigde vigt, presens viger
verb
vi`ga
1 ofta pass. förrätta vigsel mellan
SE vigsel
några vigs (av någon)
de ska vigas borgerligt; de vigdes i det lilla kapellet på midsommar­aftonen
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); runform uiki (konj.), fornsvenska vighia; gemensamt germanskt ord, besläktat med -vi 'helgedom', i många sv. ort­namn; jfr ur­sprung till veum
2 hög­tidligt över­lämna (något) till ett moraliskt högt­stående el. heligt ända­mål
någon viger något (åt någon/något)
någon viger något (åt någon)
någon viger något (åt något)
någon viger någon (till någon)
han vigdes till den sista vilan
○ sär­skilt hög­tidligt ge ställning och värdighet av visst (kyrkligt) ämbete
prästviga
bli vigd till biskop
○ äv. bildligt
helgerna viger han åt familjen; han har vigt sitt liv åt konsten
vigd jord se jord
belagt sedan 1000-talet runsten, Väne-Åsaka, Västergötland (Sveriges runinskrifter)
vigavigande, vigning