publicerad: 2021  
vittring vittringen
vittr·ing·en
substantiv
vitt`ring
1 ned­brytning och sönder­fall av berg­arter i jord­skorpan på grund av mekanisk och kemisk på­verkan
vittringsgrus
belagt sedan 1734
2 ämne som av­söndrats från levande varelse och som på­verkar luktsinnet särsk. om lukt­spår som ett djur lämnar efter sig
JFR lukt
vittring (av/på någon/något)
vittring (av någon)
vittring (av något)
vittring (någon)
vittring (något)
hunden kände vittringen av älg; taxen fick vittring på ett rå­djur
äv. bildligt, spec. intuition
han har god politisk vittring
spec. äv. i ut­tryck för att vara nära att upp­nå något
hemma­laget hade vittring på ett seger­mål
belagt sedan 1751; 1687: Witterung; av tyska Witterung med samma betydelse, till wittern 'vädra; känna lukt', bildat till Wetter 'väder; luft'; jfr ur­sprung till 1vittra 1