SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
berg [ber´j] substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en berg·etstörre upp­höjning av jord­ytan vanligen bestående av sten, helst med jäm­förelsevis branta sidor el. med av­sevärd höjd över om­givningen geogr.rum.JFRcohyponym1klippacohyponymfjäll 1cohyponym1kullecohyponymås bergknallebergstopputsiktsbergvinbergett högt bergett skog­klätt bergfoten på bergettoppen på bergetbestiga ett bergklättra i bergde små byarna bland bergenäv. om under­liggande sten­grund och dess bestånds­delari geol. m.fl. samman­hangberggrundskifferbergurbergmalmen sträcker sig minst 2000 meter ner i bergetofta bildligt, särsk. för att an­ge stor mängd el. om­fattningisbergsmörbergett berg av o­lösta problemett berg (av ngt)berget födde en råttadet såg storartat ut men resultatet blev klentvid mötet kom det fram allt­för få nya idéer trots långa diskussioner; berget födde en råtta eld i berget!seeld 2 en tro som kan försätta bergse1tro 3 kunna försätta bergvara mycket starkoch därmed kunna åstadkomma stora resultatde har en o­vanligt god anda och samman­hållning i laget, och till­sammans kan de försätta berg sitta som bergetsesitta 3 sedan 1000-taletrunsten, Hällestad, Skåne (Danmarks Runeindskrifter)runform biarki (dat.), fornsv. bärgh; gemens. germ. ord, urspr. ’höjd, det höga’; jfr borg Höga berg och djupa dalar.Gammal svensk sång och sånglek