SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1beske´d substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en be·sked·etsak­upplysning i begränsad fråga som kan vara direkt begärd el. förväntad komm.tid.förhandsbeskedkostnadsbeskedtelefonbeskedunderhandsbeskeden­tydiga beskedlugnande beskedfå ett muntligt beskedväljarna måste få klart besked om var partierna står före valethan skulle lämna besked in­om två månaderbesked om upp­sägningsärsk. om vissa formella med­delanden el. om dokumenten som inne­håller demvanligen i sammansättn. försäkringsbeskedräntebeskedsaldobeskedibl. om (kännedom om) svar på fråga i all­mänhetveta beskedbesked (om ngt/SATS)sedan 1506brev från borgmästare och råd i Stockholm till Svante Nilsson (Styffe)fornsv. beskedh; av lågty. besched, urspr. ’förmåga att sär­skilja; förnuft’, till bescheden ’sär­skilja; förklara’; jfr avsked Jo, därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med.Johan Ludvig Runeberg, Fänrik Stål (i Fänrik Ståls sägner 1, 1848)
2beske´d substantiv, ingen böjning, neutr. be·skedi vissa ut­tryck över­tygande kraft i upp­trädande el. före­komst psykol.det är inget besked med honomnu regnar det med beskedmed besked, besked (med ngn/ngt)göra besked för siggöra skäl för sigmindre brukl.pojken gjorde besked för sig både i tal och svar och behagade konungen väl sedan 1677