SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bi`fall substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en bi|­fall·et1beslut om formellt god­kännande av för­slag e.d., vanligen fram­lagt till högre beslutande organ särsk. admin. och stats­rätt.admin.tid.JFRcohyponymsamtyckecohyponymmedgivande 1 ge sitt bifallyrka bifall till motionenäv. om mer informellt (uttr. för) god­kännande, sam­tycke e.d.han bad att få gå på toaletten, och läraren nickade bifallbifall (till ngt)sedan 1732till bifalla 2yttring av starkt gillande så­som applåder, hyllningsrop etc. tid.JFRcohyponymanklangcohyponymgehör 2 bifallsyttringstormande bifallkonserten väckte starkt bifallsedan 1734