SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bing`el substantiv ~n binglar bingl·artyp av (giftig) mindre ört med små gröna blommor som sitter i små gyttringar (på långa glesa ax) i blad­vecken bot.grenbingelskogsbingelsedan 1745av ty. Bingel(kraut) med samma betydelse; trol. till äldre ty. Bunge ’knöl’