SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bingo [biŋ´go] substantiv ~n 1ett hasard­spel som bygger på lotteriets princip vanligen med relativt begränsade in­satser och vinster spel.tid.bingobrickabingohallmånga idrotts­föreningar är beroende av in­komsterna från bingonsedan 1961av eng. bingo med samma betydelse, trol. samman­smältning av brandy ’konjak’ och stingo ’starkt öl’ 2vinstläge i bingospel när alla nummer på brickan har fallit ut spel.tid.sesebingo 1 äv. bildligt om lyckade ut­fall i all­mänhet, ibl. som ut­ropdet blev bingo för klubben som vann både serien och cupenbingo (för ngn/ngt)sedan 1960-talet