SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bly substantiv ~et bly·etPben tung, mjuk, blå­grå metall med tämligen låg smält­punkt den vanligaste tung­metallen, med många tekniska an­vändningar ämne.blymalmhårdblybly an­vänds till hagel och som kärna i gevärs­kulorredan vid mycket låga doser ger bly skador på nerv­systemettung som blysetung 1 sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. bly; gemens. germ. ord; ev. urspr. ’blåaktigt glänsande’ och besl. med blid, blå