SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
brå`kmakare substantiv ~n äv. vard. bråkmakarn, plur. ~, best. plur. bråkmakarna bråk|­mak·ar·enperson som (ofta) startar bråk psykol.yrk.JFRcohyponymbråkstakecohyponymbuse de båda bråkmakarna fick lämna restaurangensedan 1865