publicerad: 2021  
brumma brummade brummat
verb
brumm`a
fram­bringa dovt, djupt, långsamt surrande ljud särsk. om motorer och vissa djur
brumma (något) (om något/sats)
brumma (något) (om något)
brumma (något) (om sats)
fläkten brummade hela tiden; björnen brummade hot­fullt
äv. om person, vanligen som tecken på dåligt humör
rektorn brummade något om av­stängning från bespisningen
äv. sjunga orent, inte kunna sjunga
belagt sedan 1621; sv. dial. brumma, bromma; trol. av lågtyska brummen med samma betydelse; ljud­härmande
brummabrummande, brumning, brum