SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
duell´ substantiv ~en ~er du·ell·enkamp mellan två personer enl. vissa regler; förr särsk. med pistol el. värja som vapen mest histor.mil.sport.tid.JFRcohyponymenvigcohyponymtvekamp han ut­manades på duellen duell i gryningenäv. all­männareartilleriduellrevolverduelltävlingen slutade i en hård duell mellan amerikanen och engels­mannenäv. bildligt om intellektuell kraft­mätning o.d.ordduellpartiledarduellen lång duell mellan å­klagare och försvarareen duell (med ngn), en duell (mellan ngra)sedan 1649; 1866 i bildlig bemärkelseav fra. duel med samma betydelse; av lat. duell´um ’strid; tve­kamp’