SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
e`nstöring substantiv ~en ~ar en|­stör·ing·enperson som helst lever utan kontakt med an­dra människor psykol.yrk.JFRcohyponymeremit hon har blivit en riktig enstöring på gamla darsedan 1681om­bildning av fornsv. enstöþinger ’någon som står ensam’, nära besl. med stod, 2stå