tryckår: 2009
1gnis`ta
substantiv ~n gnistor
gnist·an●brinnande eller glödande partikel
som t.ex. kan uppstå ur en eld, vid elektrisk urladdning m.m.
af.psykol.gnistregngnistskyddtändgnistabranden orsakades av gnistor ur en grillen kvast av gnistor sköt upp ur skorstenendet slog gnistor när motorsågen började bearbeta arbetsstycket○äv. bildligt, spec. i uttryck för intensiv kraftutveckling e.d.han åkte så att det slog gnistor om honom○spec. äv. om ngt litet men viktigt (som kan starta en utveckling e.d.)JFRcohyponymgeistcohyponymglöd 1
livsgnistahoppets gnista tändesen gnista av talang○spec. äv. i uttryck för att förlora lusten att engagera sig, kämpa e.d.det verkar som om han har tappat gnistanden tändande gnistanden (till synes obetydliga) faktor som startar ett ödesdigert förlopp
enligt många experter riskerar uttalandet att bli den tändande gnistan till en fullskalig konflikt
sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. gnista; gemens. germ. ord; trol. ljudhärmande (efter eldens sprakande)
2gnis`ta
verb ~de ~t
gnist·ar●ibl. med partikelnut
sända (ett meddelande) telegrafiskt
åld.radiotekn.redan några timmar efter det att nyheten gnistats ut var mobiliseringen igånggnista (ut) ngtsedan 1903se 1gnista
Subst.:vbid1-171465gnistande,
vbid2-171465gnistning

2gnis`ta
