SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1gnis`ta substantiv ~n gnistor gnist·anbrinnande eller glödande partikel som t.ex. kan upp­stå ur en eld, vid elektrisk ur­laddning m.m. af.psykol.gnistregngnistskyddtändgnistabranden orsakades av gnistor ur en grillen kvast av gnistor sköt upp ur skor­stenendet slog gnistor när motor­sågen började bearbeta arbets­stycketäv. bildligt, spec. i ut­tryck för intensiv kraft­utveckling e.d.han åkte så att det slog gnistor om honomspec. äv. om ngt litet men viktigt (som kan starta en ut­veckling e.d.)JFRcohyponymgeistcohyponymglöd 1 livsgnistahoppets gnista tändesen gnista av talangspec. äv. i ut­tryck för att förlora lusten att engagera sig, kämpa e.d.det verkar som om han har tappat gnistanden tändande gnistanden (till synes o­betydliga) faktor som startar ett ödes­digert förloppenligt många experter riskerar ut­talandet att bli den tändande gnistan till en full­skalig konflikt sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. gnista; gemens. germ. ord; trol. ljud­härmande (efter eldens sprakande)
2gnis`ta verb ~de ~t gnist·aribl. med partikelnut sända (ett med­delande) telegrafiskt åld.radiotekn.redan några timmar efter det att nyheten gnistats ut var mobiliseringen i­gånggnista (ut) ngtsedan 1903se 1gnista Subst.:vbid1-171465gnistande, vbid2-171465gnistning