SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
gom´ substantiv ~men ~mar gomm·en1mun­hålans övre, välvda begränsnings­yta bestående av en främre hård och en bakre mjuk del med.gomtakhan smackade med tungan mot gommensedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. gome ’gom; gomhalva’; gemens. germ. ord, besl. med grek. kha´os ’gap; svalg’; jfr kaos 2garnityr av lös­tänder vanligen med en platta som passar till gom­taket med.sedan 1900