SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
hind substantiv ~en ~ar hind·en(full­växt) hona av hjort särsk. kron­hjort el. dov­hjort zool.JFRcohyponymbock 1 skygg som en hindseskygg sedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. hind; gemens. germ. ord, trol. besl. med grek. kemas´ ’hjort; gasell’