SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
hor substantiv ~et hor·eten gift persons köns­umgänge med en annan person än maken/makan åld.; starkt ned­sätt.psykol.JFRcohyponymäktenskapsbrott horkarlbegå horbedriva horgöra horngn gång äv. all­männareköns­umgänge mellan personer som inte är gifta med var­andra åld.hor (mellan ngra), hor (med ngn)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. hor; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. lat. ca´rus ’kär’