SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
isä´r äv. i sä´ri sä´r adverb i|­särmed upp­hävande av förbindelsen mellan två el. flera delar Nollhon sköt försiktigt isär skjut­dörrarnahan plockade isär leksaks­bilen för att se hur den var konstrueradäv. utan inne­börd av förändringutan förbindelse han ställde sig med fötterna isäräv. bildligtmeningarna gick isär om NN:s kompetensman måste hålla isär arbete och fri­tidsedan 1643till 1i och fornsv. sär, dativform av sig, eg. ’för sig’; jfr sär-