SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kli`va verb klev klivit, pres. kliver kliv·erofta med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.av, fram, i, in, upp, ur gå med långa, yviga steg gärna upp­för ngt, ofta mödosamt NollJFRcohyponymstiga 1 kliva i landhan klev upp på pallenäv. med fram­hävande av benrörelsen och utan större förflyttningkliva in i bilenkliva ur bad­karetkliva i byxornaäv. bildligtchefen hade fått nog och klev avnågon måste kliva fram och ta an­svarkliva (fram/in/upp) (ngnstans), kliva av/i/ur (ngt)sedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. kliva ’kliva; klättra’; gemens. germ. ord, urspr. ’klibba fast vid; klänga sig fast vid’; besl. med klibba, klister Subst.:vbid1-207978klivande; kliv