SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kol [´l] substantiv ~et el. ~en, plur. ~ kol·etC1sällan plur. el. n-genus ett fast icke-metalliskt grund­ämne som i bundet till­stånd upp­träder i alla organiska ämnen och i fri form bara i diamant och grafit; med huvudanvändning som bränsle ämne.kolföreningkolhydratsedan 1795fornsv. kul, kol ’svart stycke brännbart material’; gemens. germ. ord av o­visst urspr. 2(svart) brännbart material som har av­lagrats i berg­grunden och som upp­stått genom långsam förmultning av växt- och djurdelar; till stor del bestående av kol ämne.JFRcohyponymtorv 1cohyponymkol 1 kolbrikettkolbrytningkoleldningkolgruvabrunkolstenkollåg­svavligt kolman har mer och mer över­gått från kol till oljaäv.material som upp­stått genom o­fullständig förbränning av trä förkolnaträkoläv. om bitar av dessa materialJFRcohyponymkolborste kolboxglödande kolaktivt kol(mycket poröst) kol med stor förmåga till adsorptionbl. a. anv. för rening av gaseraktivt kol är ett akutmedel vid diarréer tack vare sin adsorptionsförmåga lägga på ett kolöka sin arbets­insats eller fartlägg på ett kol, annars hinner vi inte med färjan! samla glödande kol på ngns huvudgöra ngn ånger­fullgenom att löna ont med gotturspr. bibl.sedan 1347privilegier för allmogen på Kopparberget utfärdade av kung Magnus (Svenskt Diplomatarium)