publicerad: 2021
kränka
kränkte kränkt, presens kränker
verb
1
ofta perfekt particip
angripa den personliga hedern hos någon, i ord el. handling
någon kränker någon/något
någon kränker någon
någon kränker något
han var djupt kränkt av hennes insinuationer; en kränkande anspelning på hennes förflutna
○
ofta med avseende på känslor
han kränkte deras stolthet och värdighet
○
någon gång äv.
sexuellt våldföra sig på
en kränkt kvinna
belagt sedan 1420–50 (Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus));
fornsvenska kränkia 'försvaga; skända; överträda'; av lågtyska krenken 'försvaga'; till
krank
2
underlåta att respektera bestämmelse eller dylikt, särsk. i politiska sammanhang
JFR
överträda
någon kränker något
kränka de mänskliga rättigheterna; stormakten kränkte landets gränser; förhållandena i lägret kränkte internationella regler för behandling av fångar
belagt sedan 1359
Bihang till Rimkrönikorna