publicerad: 2021  
lunka lunkade lunkat
verb
lunk`a
● ofta med partikel som an­ger rörelseriktning, t.ex.iväg röra sig i lunk
lunka (någonstans)
björnen lunkade iväg
belagt sedan ca 1600; jfr no. lunka; trol. variant till linka
lunkalunkande, lunk
Så lunka vi så småningom
från Bacchi buller och tumult,
när döden ropar: Granne, kom,
ditt tim­glas är nu fullt. Carl Michael Bellman, Fredmans sånger (1791), nr 21