SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
lu`ra verb ~de ~t lur·ar1få (ngn) att tro ngt som inte är sant vanligen för att vinna egen för­del komm.JFRcohyponymnarracohyponymdupera grundlurafienden lurades inte av maskeringenhan på­stod att han hade varit sjuk, men så lätt lät hon inte lura sigäv.locka (ngn) till handlande som är o­gynnsamt för veder­börande men gynnsamt för den som lockar JFRcohyponymförledacohyponymbedra 1 han lurades att köpa en ris­hög till bilhon lurade sin faster på pengaräv.fundera på ngt jag lurar på att ta semesterlura ngn/ngt (på ngt), lura ngn (att+V), lura ngn (till ngt/att+V), lura på ngt/att+Vbli lurad på konfektensekonfekt lura skjortan av ngnseskjorta sedan 1639fornsv. lura ’ligga på lur’; av lågty. luren med samma betydelse; urspr. trol. ’se med halv­slutna ögon’ 2o­märkligt och lömskt vara beredd att an­gripa vanligen från bak­håll men äv. all­männare komm.lejonet lurade på sitt bytehan lurade på ett till­fälle att få an­vända sitt fruktade höger­slagäv. bildligt om abstrakt före­teelsefaror lurade över­alltlura (på ngn/ngt)sedan 1487–91Ett forn-svenskt legendarium3vanligen med partikelntill slumra (till) mindre brukl.fysiol.han lurade till ett taglura (till)sedan 1698trol. samma ord som lura 1,2 Subst.:vbid1-232884lurande