SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
` substantiv ~et äv. ~t, plur. ~n, best. plur. ~na mähä·etkraft­lös och vilje­svag person vard.psykol.yrk.han ut­nyttjar sitt mähä till farsedan 1582jfr fi. mähä med samma betydelse; trol. urspr. ljud­härmande (efter fårens läte)