SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
och [åk´el.å] konjunktion 1var­till kommer, som en mot­svarande del av samman­hanget för att an­ge att den följande före­teelsen, egenskapen, händelsen etc. bildar en samman­satt helhet med den före­gående NollJFRcohyponym2samt jackan är varm och vind­tätmul- och klöv­sjukajul­skinka, äppel­mos och senapmina damer och herraren glad och fryntlig far­brorNN och ON fram­förde ett sång­nummerhov­djuren upp­delas i par­tåiga och udda­tåigarusa hit och ditleta på och under bordetfar­mor stickade och far­far läste tidningenäv. för att an­ge de inte upp­repade delarna av ett samman­satt förlopp el. till­ståndvar­till kommer, på mot­svarande sätt i morgon blir det mulet och tidvis regnhon rökte cigaretter och läste deckareNN brukar spela tennis och ON fot­bollofta för att an­ge en i tiden följande del av ett förlopp e.d.vi gick till stranden och badadekom fram och säg vad du heterhan sparkade upp dörren och rusade in med dragen pistoläv. försvagat för att an­ge på­gående förloppi vissa ut­tryck sitta och läsaligga och sovastå och hänga i gat­hörnengå om­kring och fåna sigäv. betr. samman­hang där ett ömse­sidigt förhållande råderErik och Anna kysstesUSA och Ryss­land kom över­ens om att åter­uppta förhandlingarnamin mor och jag är ganska likadet är o­lika hur man upp­lever och an­vänder en bildibl. all­männare för att an­tyda ett (o­bestämt) sam­band; ofta i titel, rubrik e.d.konung och adel i stormakts­tidens Sverigefinans­ministern och skatte­moralenibl. i en sorts absolut konstr.Var det roligt eller besvärligt? – Det var både ochspec. i nonchalanta el. snäsiga svarDu har inte ätit upp maten! – Ja, och (vad vill du säga med det)?och så vidarese1vidare sedan 800-taletrunsten, t.ex. Rök, Östergötlandvanligen runform auk, fornsv. ok, och; samma ord som ock 2i konstruktion med imperativ så följer där­av att den aktuella händelsen e.d. in­träffar NollJFRcohyponym3 handla hos oss för 500 kr och du får ett par byxor på köpetgör det miss­taget en gång till och du får se dig om efter ett annat jobbsedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och HöfdingaDet finns en gammal regel som säger att man inte ska inleda en mening med Och eller Men. Regeln kan möjligen vara motiverad i skolsammanhang (på lägre stadier), men generellt sett är den omotiverad och t.o.m. skadlig, eftersom den hindrar stilistiska nyanser att komma till uttryck. Se t.ex. följande, en skildring av en resa till och ett besök vid en dödsbädd: ”Resan tog lång tid. /.../ När jag sent omsider kom fram till Berlin, visste jag inte om jag ännu skulle hinna fram i tid. Jag fortsatte omedelbart och kom till Romanäs sanatorium på en tisdag. Och på torsdagen dog Harriet.” (Elsa Björkman-Goldschmidt, Harriet Löwenhielm, Sthlm 1947.) Här bidrar det meningsinledande Och, som ofta annars, till att framhäva slutpunkten i ett dramatiskt stegrat förlopp.  Man kan också peka på att sättet att inleda meningar med Och är ett av de viktigaste stildragen i den svenska bibelöversättningen.