SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ockupe´ra verb ~de ~t oc·kup·er·arta i besittning utan laglig rätt med avs. på (större) land­område, särsk. (del av) stat, el. fastighet e.d. mil.samh.JFRcohyponymbesätta 1 Irak ockuperade Kuwait 1990bostads­lösa ungdomar hade ockuperat rivnings­kåkenäv. försvagatta i an­språk en båt­klubb hade ockuperat hela ön som sinhon hade ockuperat en hel soffa för sig självockupera ngtsedan 1632av lat. occupa´re ’in­ta; belamra; lägga beslag på’ Subst.:vbid1-264785ockuperande, vbid2-264785ockupering; ockupation