publicerad: 2021  
oförtövad oförtövat oförtövade
o|­för·töv·ad
adjektiv
o`förtövad
● vanligen i adverbiell an­vändning som inte dröjer
JFR omedelbar 1
han skyndade upp på sitt rum och gick oförtövat i säng (adverbial)
belagt sedan 1453 (Arboga stads tänkebok); fornsvenska ofortövadher; efter lågtyska unvortoget med samma betydelse, till vortogen 'upp­skjuta', med an­slutning till töva