SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
plint substantiv ~en ~ar plint·en1ett lådformigt, upp­åt av­smalnande gymnastik­redskap med skinn­klädd över­sida mest anv. för hopp sport.sedan 1842av fra. plinthe ’sockel; plint’; av grek. plin´thos ’tegel­sten’; besl. med flinta; jfr splint 2fyr­kantig platta eller sockel som ut­gör under­lag för staty, pelare, maskin e.d. arkit.sedan 1752