SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
rutt substantiv ~en ~er äv. routeroute [rut´ el. rot´]~n [-en] ~r [-er] rutt·en, rout·enfast­lagd färd­väg trafik.flygruttmarschruttresruttstaka ut en rutttrafikera en ruttde tog den vanliga rutten där de klarade sig utan sjö­kortsedan 1699av fra. route med samma betydelse; av lat. (vi´a) rup´ta ’(väg) som är upp­röjd’; jfr ruptur, rutin