publicerad: 2021  
sikte siktet sikten
sikt·et
substantiv
sik`te
1 bakre rikt­medel på hand­eldvapen med en skåra eller dylikt genom vilken främre rikt­medlet hålls synligt
JFR diopter, korn 3, siktskåra
(ta) sikte (på någon/något)
(ta) sikte (på någon)
(ta) sikte (på något)
fast sikte; rörligt sikte; in­ställbart sikte
○ äv. om rikt­medel i all­mänhet
centralsikte; kikarsikte
○ äv. om själva in­riktandet i ett ut­tryck
han tog sikte på den största av älgtjurarna
○ äv. bildligt i fråga om verksamhet med abstrakt mål
hon tränar med siktet in­ställt på att vinna VM
○ äv. för att ut­trycka att man an­knyter till något eller dylikt
en formulering som tar sikte på NN:s debatt­inlägg
belagt sedan 1674 (i bildlig bet.); 1728 i konkret bet.; jfr fornsvenska sikte 'syn(förmåga)'; av lågtyska sichte 'seende; an­blick'; jfr ur­sprung till 1sikt!!
2 med prep.i, ur läge som med­ger upp­täckt eller kontroll med synen
i/ur sikte
i sikte
ur sikte
land i sikte!; försvinna ur sikte; han kunde aldrig släppa barnen ur sikte
○ äv. bildligt
ingen snabb lösning i sikte
belagt sedan 1526