SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
stön substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en stön·etdovt ljud från ngn som lider fysiskt komm.stönen från operations­salenäv. om liknande ljud från ngn som an­stränger sig hårthan lyfte skiv­stången med ett stönäv.suck ibl. som ut­tryck för väl­befinnande, spec. sexuellt välluststönett stön (av ngt)sedan 1845till stöna