publicerad: 2021
stöna
stönade stönat
verb
●
frambringa stön
JFR
2stånka
någon stönar (av något)
han stönade högt av smärtan
○
spec. på grund av hård ansträngning eller dylikt och äv. av andra anledningar (välbefinnande eller dylikt)
hon stönade under bördan; han stönade av vällust
○
äv. som en sorts anföringsverb
någon stönar (något/sats)
någon stönar (något)
någon stönar (sats)
"Jag har så ont i magen", stönade han
belagt sedan slutet av 1300-talet eller 1400-talet (Två svenska rimdikter från medeltiden);
fornsvenska stynja, stönja; gemensamt germanskt ord; trol. besläktat med
2stånka!!; ljudhärmande
stönastönande, stön