publicerad: 2021  
svikta sviktade sviktat
verb
svik`ta
1 kraftigt ge efter för tryck och där­efter åter­ta ur­sprunglig form
något sviktar
en sviktande säng
äv. om liknande rörelse
gå med sviktande steg
belagt sedan 1639; av lågtyska swichten med samma betydelse; nära besläktat med fornsvenska svigha 'böja sig; ge vika'; jfr ur­sprung till svika
2 böjas och nästan ge vika
något sviktar
den halvruttna bryggan sviktade oro­väckande; benen sviktade under tyngden
äv. bildligt om (försämrad) intellektuell förmåga, psykisk stabilitet och dylikt
hans sviktande själv­känsla; hennes om­döme började svikta; framtids­tron sviktade bland de unga
belagt sedan 1572
sviktasviktande, sviktning