SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
tupp substantiv ~en ~ar tupp·en1hanne av tam­höns psykol.relig.zool.tuppen gol vid sol­uppgångentuppen stoltserade på gården, om­given av ett tio­tal hönoräv. ut­vidgathanne av höns­fågel orrtupptjädertuppäv. bildligt, ofta för att ut­trycka aggressivitet, stolthet el. virilitetstridstuppdebattörerna såg ut som strids­lystna tupparhan gick om­kring som en tupp på strandenäv. om (religiös) av­bildning (som symbol för vaksamhet e.d.)kyrktuppstolt som en tuppsestolt (vara som) en tupp i hönsgården (vara) ensam man bland flera kvinnormed hustru och fyra döttrar är han som en tupp i höns­gården vara uppe med tuppen vakna och stiga upp tidigt på morgonenhon jobbar mest effektivt på för­middagarna och är all­tid uppe med tuppen sedan 1637av om­diskuterat urspr.; ev. till lock­ropet tupp tupp eller till tupp, variant till 1topp, i bet. ’tofs’ (efter tupp­kammen) 2till­fällig förlust av röstkontrollen så att rösten låter sprucken komm.pojken råkade få en tupp under upp­läsningensedan 1896trol. skämtsamt till tupp 1 Jag säger dig, Petrus: tuppen skall inte gala i natt förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig.Bibel 2000, Lukas 22:34 (Jesu förutsägelse om att Petrus kommer att svika honom)