publicerad: 2021
1topp
toppen toppar
topp·en
substantiv
1
översta del av någon relativt hög (och smal) företeelse, t.ex. ett berg el. ett träd
grantopp; masttopp; vågtopp
toppen (av/på något)
toppen (av något)
toppen (på något)
kapa toppen på trädet; Alpernas snöklädda toppar; toppen av skyskrapan var osynlig; hissa flaggan i topp
○
någon gång äv. om yttersta del av något
fingertopp; hårtopp
slitna toppar; kluvna toppar; klippa av topparna på hårstråna
○
äv. bildligt om del med högsta värde, spec. högsta status, prestationsförmåga och dylikt
försäljningstopp; partitopp; svensktoppen
en idrottare som aldrig nådde den absoluta toppen; hon stod på toppen av sin karriär; en tjänsteman i företagets topp; laget ligger i toppen av tabellen; hans liv innehöll både toppar och vågdalar; topparna på feberkurvan; hon spelade på toppen av sin förmåga
○
äv. om person i högsta ställning
näringslivets toppar hade överläggningar i helgen
○
äv. vid absolut värdering, i uttryck som anger att något är mycket bra, mycket intensivt eller dylikt
vardagligt
ofta bestämd form sing.
hon är toppen!; Du får jobbet. – Toppen!; intresset var på topp
○
äv. i uttryck för att något ytterligare tillkommer till redan stor mängd
på toppen av alla ekonomiska problem kom nu konflikter på arbetsmarknaden
(det är bara) toppen av ett isberg/isberget
(det är bara) den synliga delenav något som är mycket större än det verkar:
enligt forskarna visar rapporten bara toppen av isberget och egentligen är problemet med övergödning än mer utbrett
(falla) med flaggan i topp
se
flagga
från topp till tå
från huvudet ända ner till fötternade var klädda i märkeskläder från topp till tå
topp tunnor rasande
ursinnighan vägrade svara på journalisternas frågor och stormade ut ur tv-studion topp tunnor rasande
2
kägelformat föremål
○
ibland spec. om berg
en av de högsta topparna i fjällkedjan
belagt sedan 1540