SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1tut substantiv ~en ~ar tut·enpip på kanna e.d. vard.hush.sedan 1705sv. dial. äv. ’mun, trut; näver­lur’; barnspråksord; jfr trut
2tut substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en tut·ettutande ljud Nolltutet från ång­visslansedan 1795till 2tuta