SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
um`bära verb umbar umburit, pres. umbär um|­bur·itklara sig utan NollJFRcohyponymförsakacohyponymundvara hon arbetade för att barnen skulle få allt det som hon själv fått umbära i hela sitt livumbära ngn/ngtsedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. unbära, um­bära ’um­bära; mista; försaka; und­gå’; av lågty. umberen, untberen ’sakna; um­bära’; jfr undvara Subst.:umbärande