publicerad: 2021  
viking vikingen vikingar
vik·ing·en
substantiv
vi`king
1 forn­nordisk sjö­krigare eller sjö­rövare ca 800–1050; om del­tagare i (längre) plundrings-, handels- och krigs­tåg
vikingafärd; vikingahövding
de gamla vikingarna; klostret plundrades av vikingar; vikingarna bildade ett eget rike i Normandie
○ äv. bildligt stark och modig man
ensam på öppna havet kände han sig som en riktig viking
belagt sedan 1000-talet (runsten, Växjö, Småland (Sveriges runinskrifter)); runform uikikr, fornsvenska vikingr; av isl. víkingr med samma betydelse; trol. bildat till vik
2 vikingatåg
fara i viking
belagt sedan 1000-talet (runsten, Edsvära, Västergötland (Sveriges runinskrifter)); runform uikiku (dat.), fornsvenska vikingr