SAOL

publicerad: 2015  

jolta

jolta verb ~de ~t • ⟨vard.⟩

Finita former
joltar	presens aktiv
joltas	presens passiv
joltade	preteritum aktiv
joltades	preteritum passiv
jolta	imperativ aktiv
Infinita former
att jolta	infinitiv aktiv
att joltas	infinitiv passiv
har/hade joltat	supinum aktiv
har/hade joltats	supinum passiv
Presens particip
joltande

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

jolta joltade joltat

verb

[jål`-]

● var­dagligt; något ålderdomligt prata eller göra dumheter

jolta (med någon/något)

jolta (med någon)

jolta (med något)

belagt sedan 1900; trol. ljud­härmande och besläktat med jollra

joltajoltande, jolt

Till SO

SAOB

publicerad: 1934  

JOLTA jol3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr JOLT.

Etymologi

[sannol. ljudhärmande; jfr JOLLA, v.1, JOLLRA]

(vard.) prata enfaldigt l. barnsligt l. känslosamt, pjollra; äv. med obj.; jfr JOLLRA 4. Sitt nu ej längre och mögla och ula, / joltande vers om ”den älskliga flickan.” Karlfeldt FridLustg. 71 (1901). Här (dvs. i Samuel Ödmanns brev) är intet joltande om familjeangelägenheter. HWijkmark (1925) hos Ödmann Skr. 1: VIII.

Till SAOB