SAOL

publicerad: 2015  

argumentation

argu·­ment·­at·ion substantiv ~en ~er • till argumentera

Singular
en argumentation	obestämd form
en argumentations	obestämd form genitiv
argumentationen	bestämd form
argumentationens	bestämd form genitiv
Plural
argumentationer	obestämd form
argumentationers	obestämd form genitiv
argumentationerna	bestämd form
argumentationernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

argumentation argumentationen argumentationer

argu·ment·at·ion·en

substantiv

[-∫o´n]

● sammanhängande följd av argument

SE argumentera

argumentationsanalys

argumentation (för/mot någon/något/att+verb/sats)

argumentation (för någon)

argumentation (för något)

argumentation (för sats)

argumentation (för att+verb)

argumentation (mot någon)

argumentation (mot något)

argumentation (mot sats)

argumentation (mot att+verb)

muntlig argumentation; skriftlig argumentation; under­bygga sin argumentation

belagt sedan 1802

Till SO

SAOB

publicerad: 1901  

ARGUMENTATION ar1gɯmän1tatʃω4n l. -gu-, äfv. -men-, l. -aʃ-, l. 010—, r. (f. Almqvist, Dalin (1850)); best. -en; pl. -er (Rydelius Förn. 288, 291 (1721, 1737), 2 RARP 4: 448 (1727)).

Etymologi

[af lat. argumentatio; jfr d., t., fr. o. eng. argumentation]

eg. vbalsbst. till följ. — särsk.

1) utveckling af ett bevis, bevisning, bevisföring; jfr ARGUMENTERA 1. Leopold 3: 16 (1802, 1816). Falsk argumentation; klen, ytlig, skarpsinnig, oomkullstötlig, pålitlig argumentation. Almqvist (1842). På min lifliga argumentation stannade man vid det beslut att .. gilla de ådömda böterna. De Geer Minnen 1: 185 (1892).

2) (nästan †) log. slutledning, slutledningssätt; jfr ARGUMENTERA 2. Carl IX Svar G 3 b (1606; se under ARGUMENTERA 2). Logicorum gemena (dvs. logikernas vanliga) argumentation a particulari ad universale (dvs. från det enskilda till det allmänna). Rydelius Förn. 196 (1721, 1737).

Till SAOB